Jag vet inte
´Wow den här bloggen börjar verkligen bli, jag vet inte.
Yaay ett till förvirrat inlägg om att jag är osäker på det mesta yaay!
Det är måndag just nu, måndag kväll för att vara exakt.
Klockan är i skrivandets stund 22:04 och det är mörkt överallt.
Jag undrar hur mycket jag kommer skriva i detta inlägg, hur ärlig jag kommer vara.
Jag tror inte att jag kommer vara så ärlig, jag tror inte på ärlighet.
Ärlighet är farligt, ärlighet förstör drömmen och illusionen.
Fast är det inte bra att illusioner krossas?
Vad ser vi utan illusioner? Ser vi verkligheten, Vad är verkligheten? Finns det någon verklighet?
Tänk om alla våra illusioner helt plötsligt försvann och allt vi såg var ett svart hål, ren och skär tomhet överallt.
Inte ens mörker utan tomhet, mörker kräver ljus, eller iallafall minnet av ljus.
I mörkret kan vi urskilja bilder, vi kan se saker som gömmer sig, monster i garderoben och minnet av ljus, vi kan se för vår inre syn hur det brukade se ut.
Jag tror att det är vad döden är, vi tappar kroppen och allt som tillhör den, allt bra, allt dåligt, all smärta och allt hopp. Först kanske det känns bra, vi kanske ser klart sedan inser vi att det var allt som fanns och att vi är h e l t ensamma.
Om ett träd faller i skogen när ingen hör, låter det då?
Existerar man om ingen finns där för att höra skriket?
Det enda jag hör är mitt hjärtas slag och min andhämtning, min hjärna går runt i cirklar.
Jag borde sätta på musik eller se på en film för att tysta mina tankar men jag gör det inte, varför gör jag det inte?
Gillar jag det? Gillar jag rädslan och mörkret?
Är rädslan och mörkret kanske egentligen det enda fasta, det enda jag kan ta på, det enda som håller mig flytande.
NEJ! Så kan det inte vara, jag måste hitta nåt annat att flyta på det måste jag!
Jag kan inte lita på mörkret, mörket är förrädiskt, det är alltid där ja men du vet aldrig vad som finns där!
Ska jag lita på mig själv? Ska jag låta mitt ego vara det som bär mig genom allt det här?
Det är det enda som går, jag måste höja mitt ego och mig själv över allt annat, över tvivel och rädsla, över mörker och hopp.
Jag ska bli den jag frenetiskt söker efter! Den som svarar på mina böner, den som vaggar in mig i illusionen av säkerhet.
Men hur fan ska jag göra det?
är det här ärlighet?
Yaay ett till förvirrat inlägg om att jag är osäker på det mesta yaay!
Det är måndag just nu, måndag kväll för att vara exakt.
Klockan är i skrivandets stund 22:04 och det är mörkt överallt.
Jag undrar hur mycket jag kommer skriva i detta inlägg, hur ärlig jag kommer vara.
Jag tror inte att jag kommer vara så ärlig, jag tror inte på ärlighet.
Ärlighet är farligt, ärlighet förstör drömmen och illusionen.
Fast är det inte bra att illusioner krossas?
Vad ser vi utan illusioner? Ser vi verkligheten, Vad är verkligheten? Finns det någon verklighet?
Tänk om alla våra illusioner helt plötsligt försvann och allt vi såg var ett svart hål, ren och skär tomhet överallt.
Inte ens mörker utan tomhet, mörker kräver ljus, eller iallafall minnet av ljus.
I mörkret kan vi urskilja bilder, vi kan se saker som gömmer sig, monster i garderoben och minnet av ljus, vi kan se för vår inre syn hur det brukade se ut.
Jag tror att det är vad döden är, vi tappar kroppen och allt som tillhör den, allt bra, allt dåligt, all smärta och allt hopp. Först kanske det känns bra, vi kanske ser klart sedan inser vi att det var allt som fanns och att vi är h e l t ensamma.
Om ett träd faller i skogen när ingen hör, låter det då?
Existerar man om ingen finns där för att höra skriket?
Det enda jag hör är mitt hjärtas slag och min andhämtning, min hjärna går runt i cirklar.
Jag borde sätta på musik eller se på en film för att tysta mina tankar men jag gör det inte, varför gör jag det inte?
Gillar jag det? Gillar jag rädslan och mörkret?
Är rädslan och mörkret kanske egentligen det enda fasta, det enda jag kan ta på, det enda som håller mig flytande.
NEJ! Så kan det inte vara, jag måste hitta nåt annat att flyta på det måste jag!
Jag kan inte lita på mörkret, mörket är förrädiskt, det är alltid där ja men du vet aldrig vad som finns där!
Ska jag lita på mig själv? Ska jag låta mitt ego vara det som bär mig genom allt det här?
Det är det enda som går, jag måste höja mitt ego och mig själv över allt annat, över tvivel och rädsla, över mörker och hopp.
Jag ska bli den jag frenetiskt söker efter! Den som svarar på mina böner, den som vaggar in mig i illusionen av säkerhet.
Men hur fan ska jag göra det?
är det här ärlighet?
Kommentarer
Trackback
