Dömd till frihet

Jag känner någonting bubbla upp när jag läser uppmaningar om att x ska ta avstånd från y.
Juste, det är ilska, den där varma närande känslan som när mitt skrivande.
Så då kommer väl frågan, varför måste avstånd ständigt tas? Varför ska högern ta avstånd från breivik, varför ska muslimer ta avstånd från självmordsbombare, varför ska judar ta avstånd från Israel? (nej ni får inte länkar, riktigt så hög kvalité ska vi inte ha).
Det har utvecklats till ett retoriskt slagträ att fästa sina motståndare vid onda ting och händelser, det är inte på något sätt en ny företeelse så utvecklats kanske är fel ord. Ni känner alla till Godwins Law, det som har varit ett skämt på internet används nu flitigt inom politiken, någonting som faktiskt bara stärker min tes om att nazisterna på flashback äger världen.

Ja oj ett nytt inlägg bara minuter efter att det gamla publicerades, Jag är på en rullning!
Jag vill ha mer drama i mitt liv, mest för att det är najs att kunna kolla fascit och hur en tragedi brukar utspela sig.
Juste någon dör.
Jag tror att allas liv är en Tragedi, jag menar handlar inte en tragedi om en hjältes fall och oftast död.
Den nyfödda kanske inte är en hjälte men gud ska veta att den faller, den blir en skurk och en lus. Från att ha varit oskuldsfull, ren och dum så blir den mindre dum, pervers och ond
Jag är väldigt tillfreds med den tanken, det ger mig att märkligt lugn. Jag känner att jag äntligen har accepterat tragedin genom att se den och nu kan leva den fullt ut.
Vi är dessutom långt ifrån tredje akten så jag är lugn, dock så brukar första akten oftast vara lite tråkig, i alla fall om man jämför med den andra akten.
Min fråga är när börjar min andra akt?

Det här stör mig, enligt statistiken så har två pers varit inne på min blogg idag, och fyra gånger sammanlagt.
För det första, show yourself! Vilka är ni! Vad gör ni här? Förstår ni inte att det här inte är kvalité, vad söker ni?

För det andra, trevligt att ni kom hit vill ni ha något att dricka? Inte det, vad synd för min plan var att förgifta er och ta er till en hemlig ö i skärgården.
Jag svor att jag aldrig skulle göra det här men jag är nyfiken på vem som läser det här så kommentera och ha det så trevligt.
Så det var tillräckligt mycket trevligheter nu är det dags att börja med det ni är här för, att bli förolämpade!
Ni är tjocka och fula!
Så, nu är det dags för mig att göra det som jag finner underhållande, att skriva en följetång av ord som inte ens behöver vara sammanhängande, roliga eller på något sätt

Jag menade inte ens att rubriken skulle få en sexuell betoning, jag ville bara prata om spisar.
Ni borde skämmas, förstöra mina fina spisanekdoter som inte alls är anekdoter med era smutsiga hjärnor.
Idag åt jag en lax. En hel lax, den smakade fisk och filmjölk. Filmjölk ska inte blandas med fisk.
Ja dagens matlagningstips är. Jag har alltid undrat vad som händer om man lägger band på ett land, blir det en fil.kand?
Jag gillar inte.
Jag gillar.
Jag kan se så jag vet att ni är.
Jag kan tänka så jag vet att mina ögon antagligen ljuger, och att ni således antagligen inte är.
Jag kan känna så jag vet att mitt tangentbord är
Jag kan inte se bakom mig, jag vet inte att det är.
Jag kollade precis, ni kan vara lugna det var. Skrämde er inte sant? Ni blev rädda att det inte var sen så var det. Det är därför ni följer denna blogg, det är som en bergodalbana av känslor och sånt.
Eller det kanske bara är för mig. Jag gillar att jag har.
Tänk såhär, ni kan i alla fall fylla i luckorna själva och jag lämnar på så sätt mycket för fantasin vilket är fantastiskt.
Aka den bästa bok är den utan sidor!
Jag är således en fantastisk människa.

Det har varit en skön dag.
Jag har för första gången på länge kunnat ta det lugnt och suttit vid datorn till 4, det är trevligt och påminner mig om sommaren den här bloggen skrevs.
Nej jag vet inte exakt när inlägg blev publicerade eller när jag startade det kan lika gärna ha varit vår eller vinter. Vad jag kommer ihåg är att sitta länge och skriva med en kanna té vid min sida. Jag kommer annars ihåg lite från den tiden, det var så länge sen. Jag kommer inte ihåg vem jag var då, jag vet inte vem jag är nu.
Jag tror att jag visste bättre då, eller nej inte bättre. Jag visste mer, fast nej bättre
Jag vet inte! Men ingen vet! Varför vägras jag kunskapen? Varför? Varför förstår folk inte, varför förstår jag inte.

Varför trivs jag inte nej det ska inte bli blogginlägg idag jag råkar bara.
Jag ville bara på nåt sätt uppmärksamma eller fira den känslan.
Känslan av att sitta uppe och. Fast det känns inte likadant. Då kändes det skönt, då var allting lugnt.

Men va!
Hur i helvete gick det här till? Någon tydligen läst den här bloggen.
Hur kan ni inte fatta hintar?
Om jag skriver osammanhängande, otydligt och dåligt så ska ni inte läsa! Det handlar om att jag vill reagera av mig! Vissa människor är så jävla efterblivna.
Då frågar ni säkert "meh varför skulle du publicera det på nätet och sedan göra reklam för det på din facebook sida din hycklande attentionwhore"
På det så svarar jag. För att jag. Nej jag har inte ett svar, för att jag, jag vill? Kanske om jag publicerar det så, fast då vill jag att folk ska läsa.
Vi kan säga såhär, de flesta av er kommer skrämmas bort av att jag skriver dåligt och aldrig kommer till saken. Ni kommer inte läsa mer för ni gillar inte att plåga er själva (om ni gör det så fortsätt läsa, jag kommer köra in mer metaforisk glas i era alldeles för stora ögon).
Men ni som faktiskt vill veta saker om mig, okej ni borde också försvinna, ni skrämmer mig, varför vill ni veta saker? Hur kommer det sig att ni? Försöker ni? Ja det gör ni eller hur? Ni borde skämmas!
Okej ni som vill veta saker men inte vill skada mig, ja ni kommer stanna kvar av samma skäl som de som vill skada mig kommer stanna, om vi stannar tillräckligt länge så kommer han tillslut avslöja sig/jag kommer hitta ett  sätt att bota honom.
Eller är det bara jag som ser alla mina vänner som skadade människor som skulle bli perfekta om de bara öppnade upp sig för mig och lät mig fixa de?
Kanske, kanske inte.

Eller ska jag säga tack? nej. Jag tänker säga grattis.
Ni som stannade kvar länge nog för att läsa det här, wow ni måste antingen hata er själva eller älska mig så mycket att ni klarar smärtan i era blodiga ögon.
Jag tänker anta att det är en blandning. Ja juste min poäng!
Min poäng var att.
Nej den fanns aldrig! Där fick jag er!

Så fattar ni nu att det bara är skit och fyllning utan en punchline?
Nej?
Ja men då blir det kul för er att läsa nästa inlägg.
Ska vi se hur länge ni håller er kvar! Och tro inte att jag betalar för era nya ögon när ni har blivit blinda för att ni har fått så mycket glasskärvor instoppade i de!

Jag är socialist när jag är glad.
Det är intressant för jag vet att socialismen inte funkar och är falsk. Det är en fin ideologi men extremt efterbliven för ja folk är helt enkelt inte lika värda.
Betyder det att även min glädje är en lögn? Är den hårda kalla verklighetsuppfattningen den sanna?

Jag stör mig på ungdomen. Inte, tro det eller ej. På dagens ungdom, eller jo det också men det är inte huvudsaken nu.
Jo det är det men jag vill skriva tro det eller ej och slå er med häpnad. Det misslyckades.
Varför är ungdomen så dum? Jag kan acceptera att de äldre är dumma men ungdomen är framtiden och vi borde leda den intellektuella revolutionen.
Jag är innerligt trött på människor som inte kan se förbi sina små problem och behov för det stora.
Jag är trött på människor som inte vill förstå.
Mitt människoideal är den upplysta och fria människan. Den som styr istället för att bli styrd. Den som har disciplinen att härska över sin kropp och sig själv, den som inte låter någon trycka ner den. Den som ALDRIG rättar sig i ledet.

Dock så vägrar folk förstå att för att nå dit så behöver vi något så absurt som motsatsen. Vi behöver det totalitära, vi behöver det sjuka och hemska. Vi behöver rädslan och propagandan som uppmanar till att rätta sig i ledet.
Vi har haft det rätt länge men inte i tillräckligt stor skala.
Vi har i nuläget två alternativ.
1. Världen enas, hela New World Order snacket är korrekt.

Meh jag tappade tråden. Jag ville bara skriva och se var jag hamnade, se om jag kunde komma fram till någonting.

Vi behöver lära oss att hylla genier i vårt land. Vi måste, istället för att trycka ner intellektuella uppmuntra de, vi måste få det att vara fint att läsa mycket och att vara smart.
Vi måste få idioterna att låtsas vara genier.

Varför?
JAG VET INTE! Jag vet inte varför det är bra dessutom bra för vem och i vilket förhållande.
Varför tog ni min cykelpump?

Jag är lycklig över vintern. Jag gillar mörkret. Det gör så att jag känner mig ensam.
Jag menar inte ensam i den tragiska meningen. Jag menar ensam i att jag kan själv välja när, hur och varför jag vill träffa folk.
Det är skönt, det gör det lättare för mig att arrangera mitt liv.

Jag känner att jag har klättrat över kanten, eller släppt hur det är är så är det trevligt. Jag är inte redo för det absoluta mörkret än.

Jag tänker inte ens börja förklara någonting om någonting för ni som känner mig vet vad mitt liv handlar om och ni andra dra åt helvete!
Det där var onödigt, vad hade de gjort dig? De läser inte det här så det spelar ingen roll
Allting snurrar runt mig, det känns som att minnena anfaller jag tappar kontrollen var jag är. Allt är nytt på nåt sätt konstigt
Sluta läs nu! Det är en order!
Nej jag bryr mig inte ens om du läser det står ändå ingenting av värde här, jag tvivlar till och med på att det kommer ge underhållning. Jag vet inte vad jag pratar om idag så ingen vishet heller ni kan kanske få lite förvirring om ni har tur
ha det får ni ändå! Jag vill itne vara här! Är det verkligen nyttigt att skriva det första som går in i min hjärna utan att tänka? Ja säkert? Vad är nyttigt? är jag nyttig? Jag skakar av nyttighet haha! Jag känner hjärtat slå det är roligt. Jag tror att musiken får mig att varför avslutar du itne meningar? du är ett svin mot dina läsare! Vilka läsare? vet ud vad punkt är? den ser ut "". använd den. Och stor bokstav efter, gah jag hatar dig!
Fan tänk om nån läser det här och läser in mer eller tror att de förstår eller tänk om de läser det här och förstår sanningen?
Det är inte möjligt sanningen är förevigt gömd. Tänk om de känner paniken och och och.
Ha! Jag bryr mig inte. Ni kan inte röra mig för jag är Gud!
Jag undrar hur länge
Then let my heart be hardened
And never mind how high the cost may grow
This will still be so:

Jag undrar om jag kommer överleva
såå lugn musik, känn allting sänkas andas andas.

Varför skriver jag när jag tar bort texten, att jag borde ta bort den av olika skäl.
jag vägrar jag är hungrig. Tur att bloggen inte går att komma in på för det här kan inte ses som läsvärt för någon.

Nej nu ska jag se på Fight clib så haha!

intressant, bloggen är nere. Om man går in på Bloggens forna adress så ser man bara ett felmeddelande. Det känns faktiskt riktigt bra för nu behöver jag inte längre censurera mig själv lika mycket av rädsla för att någon ska få veta.
Ha okej det är inte helt sant för jag är trots att fortfarande övervakad av staten och risken finns fortfarande att någon tar sig in i mitt konto och läser.
Så nej jag kommer inte skriva någonting här om mina planer men kanske om mina känslor?
Minna sa att jag borde börja skriva dagbok och jag antar att jag har en dagbok nu.
Jag borde nog sluta spara dessa ord för jag kommer ändå inte läsa om de.
Nu kommer sorgen över bloggens död in. Jag har aldrig brytt mig om mina läsare men visst har det varit kul när någon nån gång har läst men nej det är inte det.
Det handlar om alla långa nätter förra sommaren som jag spenderade med att konsumera stora mängder te och bara skriva,
Det var roligt, det var skönt, det var underhållande.
Men jag är ändå inte den personen längre, jag vet inte hur mycket som har förändrats men jag vet att jag har förändrats och att jag håller på att förändrats.
Jag vet inte om jag håller på att utvecklas eller dö.

Ni är fan svin! Ni är meningslösa, färglösa klumpar som flyter omkring och smutsar ner vår vackra, rena värld!
Jag hatar er! Jag vill att ni alla ska fallla ner och dö, det är min största önskan. Att ni, meningslösa varelser försvinner. Ni ska försvinna ur historien för gissa vad, om ni inte raderas, vaporiseras ur denna existens så kommer den smittan som vi kallar meningslöshet, den smittan som är era liv fortsätta sprida sig tills dessa att vi inte har något hopp.
Meen ni lyssnar ju inte. Ni tycker inte att ni är meningslösa, men ni fortsätter ändå att slösa bort era liv på meningslösa tidsfördriv!
Nä fy fan! Det kommer aldrig gå om ingen gör nåt åt det, om inte vi som har kommit över er och som faktiskt kan rädda denna jord och kan böja och förändra den evighet som kallas framtiden. Om inte vi utrotar er så kommer till och med vi bli smittade. Och tro mig när vi är smittade så är Allt hopp ute för evigt.
Jag känner det redan, jag känner hur ni infekterar mig med meningslöshet, jag skriker men ni lyssnar ju inte! Ni vill, medvetet eller omedvetet, göra oss till levande döda så att vi blir som er.
Oj, skrev jag nyss det där? Vart fan är jag påväg? Jag hade inte dessa tankar för bara några månader sen, eller jag hade de men inte i en sån styrka. Jag har alltid lekt med tankarna men nu är de snart över mig.
Hur fan ska jag komma ut ur det här träsket? Hur fan ska jag undvika att köra rakt in i bergväggen för tro mig jag har den i sikte och gasar på som fan.
Jag kommer dö snart, jag kommer bli precis som alla ni och det äckligaste är att jag kommer tycka att jag har förbättrats. Jag kommer tycka att jag passar in bättre, att jag är mer social, att jag är närmare mina mål men jag kommer vara död.
Det är så det ser ut, striden är här och nu. Ni har två sidor, antingen sidan som ser lockande ut och lovar belöningar och gemenskap eller sidan som kommer höja upp er över allt annat.
Fast varför skulle ni välja rätt? De flesta av er kommer för det första välja meningslöshet, de få som inte gör det kommer nog bara runt nån procent att faktiskt överleva och lyckas ni andra kommer bara bli bråte som bygger bron till den Nya Människan.

Fan jag skakar och brinner, Jag drunknar.
Jag behöver lugna mig, jag behöver lämna det här om jag stannar kvar här så kommer jag bränna ut mig själv!
Jag vill inte! Jag vill inte! Jag har så mycket kvar att göra.
Nej nej nej! Sluta predika och inse att världen ändå är en lögn och en illusion, njut istället för att brinna njut och dö för du kan ändå inte komma upp och det vet du.
Jag måste kunna komma upp, Jag måste!

Det finns ingenting som får mig att känna mer meningslöshet än kickarna. Under kicken kan det vara lite trevligt men fan direkt efter så faller jag så djupt. Eller jag faller lika långt som jag gick upp.
Men det är ändå värt det för fallet och att vara nere är också en kick, jag känner mig iallafall levande!


Jag hatar

Den senaste tiden har min hjärna varit besatt av

Nej förlåt, trodde ni att ni skulle få reda på någonting äkta om mig och vad jag tänkte på? Pff att ni aldrig lär er, idioter.
Jo men idag kanske du ska berätta någonting äkta, skriva av dig lite så att du förstår? Ha! Aldrig att de får reda på vad du tänker. (är det konstigt att jag pratar med mig själv och dessutom hånar mig själv) Fast ni vill inte ens veta vad jag tänker, varför skulle ni vilja det? Det är inte ens lite intressant. Fan jag blir uttråkad ibland av mina egna tankar så varför skulle ni bry er?
Och om ni bryr er, lämna mitt huvud! Ni har ingenting att göra där, stick! försvinn för fan! Det är faktiskt en av mina största
Fan farligt nära att ni fick reda på någonting äkta, jag måste bli försiktigare med vad jag skriver här ibland så kommer det bara ut ord som ska stanna inne. Är det bara jag eller är det kallt här? Dessutom "vaddå dessutom det är ett helt annat ämne, det borde inte ens stå i samma inlägg, dina läsare kommer inte fatta någonting om du inte lär dig att ha lite sammanhang och vara konsekvent!" Mina läsare? Snälla ingen läser det här "Verkligen varför skriver du inte någonting personligt och äkta då om du nu är så säker på att ingen ändå kommer läsa?" Det kan jag göra, Käre läsare jag. VÄnta lite! Du försöker lura mig ditt svin! "Jag försöker lura vad snackar du om? Jag är ingenting, jag är bokstäver på en skärm. Dessutom så har du hela den här konversationen uttänkt och hur fan kan man kalla det en konversation, det är inte ens någonting det är ettor och nollor!" Det är sant. dessutom hur kan jag... "Hey du får fan inte börja racka ner på dig själv och den här bloggen det är vad jag gör! Du ska bara vara den konstiga lilla rösten i ditt huvud som" Vad pratar du om? Du är inte ens någonting det sa du själv. Du är fan inte ens ett fantasifoster du har ingen rätt att kräva saker eller göra någonting! "Du är en kuk" Verkligen? ska vi börja gå in på personliga påhopp? "Ja! Du är en idiot, du är ful, du kan inte stava och du, fan jag kan inte säga någonting som verkligen skadar för då kommer de veta vad som skadar dig" Hur fan ska jag kunna svara på det? Hur förolämpar man ett par ord? Jo men "" de där är  fan uppfuckade! Var kom de ifrån? HUr ska folk fatta vad de betyder?

"Nä jag är trött på det här och jag är trött på dig"

Såå det där var konstigt men hey vi kanske har fått en ny karaktär i denna blogg "Vaddå ny jag har alltid varit här dessutom sa du att jag inte fanns då är jag inte en karaktär"
Din tid är slut försvinn!

Jag har ont, det är väldigt opraktiskt jävla feber som har fått för sig att existera i mig.

Fan vad jag hoppas på att apokalysen kan komma, jag har fan tråkigt och jag vill inte missa den!

´Wow den här bloggen börjar verkligen bli, jag vet inte.
Yaay ett till förvirrat inlägg om att jag är osäker på det mesta yaay!
Det är måndag just nu, måndag kväll för att vara exakt.
Klockan är i skrivandets stund 22:04 och det är mörkt överallt.
Jag undrar hur mycket jag kommer skriva i detta inlägg, hur ärlig jag kommer vara.
Jag tror inte att jag kommer vara så ärlig, jag tror inte på ärlighet.
Ärlighet är farligt, ärlighet förstör drömmen och illusionen.
Fast är det inte bra att illusioner krossas?
Vad ser vi utan illusioner? Ser vi verkligheten, Vad är verkligheten? Finns det någon verklighet?
Tänk om alla våra illusioner helt plötsligt försvann och allt vi såg var ett svart hål, ren och skär tomhet överallt.
Inte ens mörker utan tomhet, mörker kräver ljus, eller iallafall minnet av ljus.
I mörkret kan vi urskilja bilder, vi kan se saker som gömmer sig, monster i garderoben och minnet av ljus, vi kan se för vår inre syn hur det brukade se ut.
Jag tror att det är vad döden är, vi tappar kroppen och allt som tillhör den, allt bra, allt dåligt, all smärta och allt hopp. Först kanske det känns bra, vi kanske ser klart sedan inser vi att det var allt som fanns och att vi är h e l t ensamma.

Om ett träd faller i skogen när ingen hör, låter det då?

Existerar man om ingen finns där för att höra skriket?
Det enda jag hör är mitt hjärtas slag och min andhämtning, min hjärna går runt i cirklar.
Jag borde sätta på musik eller se på en film för att tysta mina tankar men jag gör det inte, varför gör jag det inte?
Gillar jag det? Gillar jag rädslan och mörkret?
Är rädslan och mörkret kanske egentligen det enda fasta, det enda jag kan ta på, det enda som håller mig flytande.
NEJ! Så kan det inte vara, jag måste hitta nåt annat att flyta på det måste jag!
Jag kan inte lita på mörkret, mörket är förrädiskt, det är alltid där ja men du vet aldrig vad som finns där!
Ska jag lita på mig själv? Ska jag låta mitt ego vara det som bär mig genom allt det här?
Det är det enda som går, jag måste höja mitt ego och mig själv över allt annat, över tvivel och rädsla, över mörker och hopp.
Jag ska bli den jag frenetiskt söker efter! Den som svarar på mina böner, den som vaggar in mig i illusionen av säkerhet.

Men hur fan ska jag göra det?

är det här ärlighet?