Dömd till frihet

Men va!
Hur i helvete gick det här till? Någon tydligen läst den här bloggen.
Hur kan ni inte fatta hintar?
Om jag skriver osammanhängande, otydligt och dåligt så ska ni inte läsa! Det handlar om att jag vill reagera av mig! Vissa människor är så jävla efterblivna.
Då frågar ni säkert "meh varför skulle du publicera det på nätet och sedan göra reklam för det på din facebook sida din hycklande attentionwhore"
På det så svarar jag. För att jag. Nej jag har inte ett svar, för att jag, jag vill? Kanske om jag publicerar det så, fast då vill jag att folk ska läsa.
Vi kan säga såhär, de flesta av er kommer skrämmas bort av att jag skriver dåligt och aldrig kommer till saken. Ni kommer inte läsa mer för ni gillar inte att plåga er själva (om ni gör det så fortsätt läsa, jag kommer köra in mer metaforisk glas i era alldeles för stora ögon).
Men ni som faktiskt vill veta saker om mig, okej ni borde också försvinna, ni skrämmer mig, varför vill ni veta saker? Hur kommer det sig att ni? Försöker ni? Ja det gör ni eller hur? Ni borde skämmas!
Okej ni som vill veta saker men inte vill skada mig, ja ni kommer stanna kvar av samma skäl som de som vill skada mig kommer stanna, om vi stannar tillräckligt länge så kommer han tillslut avslöja sig/jag kommer hitta ett  sätt att bota honom.
Eller är det bara jag som ser alla mina vänner som skadade människor som skulle bli perfekta om de bara öppnade upp sig för mig och lät mig fixa de?
Kanske, kanske inte.

Eller ska jag säga tack? nej. Jag tänker säga grattis.
Ni som stannade kvar länge nog för att läsa det här, wow ni måste antingen hata er själva eller älska mig så mycket att ni klarar smärtan i era blodiga ögon.
Jag tänker anta att det är en blandning. Ja juste min poäng!
Min poäng var att.
Nej den fanns aldrig! Där fick jag er!

Så fattar ni nu att det bara är skit och fyllning utan en punchline?
Nej?
Ja men då blir det kul för er att läsa nästa inlägg.
Ska vi se hur länge ni håller er kvar! Och tro inte att jag betalar för era nya ögon när ni har blivit blinda för att ni har fått så mycket glasskärvor instoppade i de!

Jag är socialist när jag är glad.
Det är intressant för jag vet att socialismen inte funkar och är falsk. Det är en fin ideologi men extremt efterbliven för ja folk är helt enkelt inte lika värda.
Betyder det att även min glädje är en lögn? Är den hårda kalla verklighetsuppfattningen den sanna?

Jag stör mig på ungdomen. Inte, tro det eller ej. På dagens ungdom, eller jo det också men det är inte huvudsaken nu.
Jo det är det men jag vill skriva tro det eller ej och slå er med häpnad. Det misslyckades.
Varför är ungdomen så dum? Jag kan acceptera att de äldre är dumma men ungdomen är framtiden och vi borde leda den intellektuella revolutionen.
Jag är innerligt trött på människor som inte kan se förbi sina små problem och behov för det stora.
Jag är trött på människor som inte vill förstå.
Mitt människoideal är den upplysta och fria människan. Den som styr istället för att bli styrd. Den som har disciplinen att härska över sin kropp och sig själv, den som inte låter någon trycka ner den. Den som ALDRIG rättar sig i ledet.

Dock så vägrar folk förstå att för att nå dit så behöver vi något så absurt som motsatsen. Vi behöver det totalitära, vi behöver det sjuka och hemska. Vi behöver rädslan och propagandan som uppmanar till att rätta sig i ledet.
Vi har haft det rätt länge men inte i tillräckligt stor skala.
Vi har i nuläget två alternativ.
1. Världen enas, hela New World Order snacket är korrekt.

Meh jag tappade tråden. Jag ville bara skriva och se var jag hamnade, se om jag kunde komma fram till någonting.

Vi behöver lära oss att hylla genier i vårt land. Vi måste, istället för att trycka ner intellektuella uppmuntra de, vi måste få det att vara fint att läsa mycket och att vara smart.
Vi måste få idioterna att låtsas vara genier.

Varför?
JAG VET INTE! Jag vet inte varför det är bra dessutom bra för vem och i vilket förhållande.
Varför tog ni min cykelpump?

Jag är lycklig över vintern. Jag gillar mörkret. Det gör så att jag känner mig ensam.
Jag menar inte ensam i den tragiska meningen. Jag menar ensam i att jag kan själv välja när, hur och varför jag vill träffa folk.
Det är skönt, det gör det lättare för mig att arrangera mitt liv.

Jag känner att jag har klättrat över kanten, eller släppt hur det är är så är det trevligt. Jag är inte redo för det absoluta mörkret än.